chavezz

Stenen ser typ beige ut på bilden, men den är mer ljus. (y)

Iallafall,

GOTT NYTT ÅR! : DD

/Jejje

PS. typ 9 h är det 2011 :'oo

1. Min mac

2. Sims 3

3. Harry Potter bok

4. Mitt mp3 skyddsgrej

5. Min th mp3

6. Hörlurar

7. Mina piercingar

8. Handkräm

9. Min mobil

10. Lypsyl

11. Läppglans

12. Nycklar

+ kameran. Men tar ju kort, så ah. 8)

/Jejje

Sprider julstämning genom att skriva en novell medan jag väntar på att håret ska torka (yy) hohho, munter novell, javisst. 

-



En naken rygg mot soffan, och hon drar in luften i lungorna långsamt, andas inte ut förrän hon hör dörren gå igen. Med en suck åker bröstet ner och hon andas normalt igen, behöver inte kippa efter andan som hon gör när hon är med honom. Hon reser sig upp från soffan, går fram till det stora fönstret som täcker nästan hela väggen, ända från golvet till taket. Ganska sjukt egentligen, tänker hon, att jag skulle få en sån fin lägenhet. Och så ler hon när hon tänker att det på riktigt måste vara hennes enda framgång. Hon drar åt sig en ljusbrun filt som hänger över soffryggen och lindar den runt sin kalla kropp. Sedan står hon bara där tyst, ser ut på snöflingorna som virvlar runt i den nattsvarta luften och lyssnar på julmusiken som spelas någonstans i närheten, tyst men tillräckligt högt för att vara hörbart. Tillräckligt högt för att påminna henne om dagens datum, den 24 december, julafton. Hon suckar, kastar en blick på hörnet där granen stod förra året. En ensam dammtuss, en smutsig strumpa. Så mycket hade förändrats på så kort tid. Hon hade gått ifrån julgran och hemlagad skinka till skit och ingenting. Hon riktar blicken ner på gatan, fäster den på en ljusslinga som hänger i ett av träden där nere. Hon ser på människorna som går där, skrattande, hänger armkrok i varandra. Hon ser hur snöflingorna fastnar i håret på dem, och hon kommer att tänka på att hon inte ens minns hur snö känns mot huden längre, kan inte ens minnas senaste gången hon var ute. Hon vänder sig bort från fönstret, tar två långsamma släpande steg mot den svarta skinnsoffan och slår sig ner på sin favoritplats. Sedan kastar hon en blick på kabben som ligger på vardagsrumsbordet framför henne, bredvid ett visakort, en sked, en spruta, en tändare och en bit filter från en gammal cigarett. Hon tar kabben i handen, skär upp den med visakortet och gör i ordning heroinet i sin vanliga ordning. Hon hade gjort det så många gånger nu, hade utan problem kunnat göra det baklänges i sömnen, om så var fallet. Hon tar sprutan i sin hand, ser på den i några sekunder innan hon stasar med ett bälte som ligger på soffan bredvid henne, och sedan trycker hon in sprutan i armen som så många gånger förut. Hon släpper på bältet, drar ut sprutan och lutar bakhuvudet mot soffkanten, fäster blicken på det vita taket och bara inväntar lugnet som hon vet kommer komma.

”Vart firade du jul i år?” viskar hon tyst för sig själv.

”In hell.” svarar hon och flinar, och så tänker hon att fan, jag och Nikki Sixx skulle kunna vara bästisar. Sedan suckar hon tungt och kommer på att visstja, Nikki är ju ren nu, kanske dags för mig att också bli det, och så bestämmer hon sig för att ikväll var sista gången, fastän hon innerst inne vet att det är en lögn, ett löfte som hon aldrig kommer att kunna hålla, för hon är så djupt nere i skiten att hon kommer att sitta fast in hell för ett tag.

”En annan dag.” säger hon tyst och suckar, ”En annan dag.”

-

/Sandra

Sedan jag och Sandra kollade på The runaways igern så har jag börjat lyssna på låtarna som spelas där igen som en galning typ x'D
Älskar den här låten, Iggy Pop – I Wanna Be Your Dog
Bajsbra!

/Jejje

/Jejje

”Vi går på glas för varandra.”

Men det är ju inte sant, det är inte ömsesidigt. Det är bara hon som går på glas för honom. Det är bara hon som ställer upp, stöttar och finns där, bara hon som låter honom vara mänsklig. Aldrig tvärtom. Minsta tår som rinner längs hennes kind, och så är han där, med pistolen mot huvudet eller den vassa, blanka kniven mot hennes hals. Och hans ögon blir som ombytta, det där känsliga försvinner på en sekund, och där istället är den där iskalla tomheten. Hon tvingar alltid sig själv att se förbi den, gräva in blicken längre in under hans skinn, in i hans medvetande och in till den som hon vet finns där inne, allra längst in. Den hon blev kär i. Han finns där inne, begravd under allt det bittra hatet. Det bara måste vara så.

”Du är sjuk, sjuk i huvudet.”

Fast att hon vet att det inte är så och fast att hon vet att det är han som är sjuk, så nickar hon bara tyst. Hon vågar inte säga emot, skulle aldrig våga säga emot honom. Hon sväljer hårt gång på gång, tvingar tillbaka gråten och tårarna som hotar att bryta sig ut.

”Rädd.” säger han tyst, sammanbitet med en tydlig ton av förakt i rösten.

Förakt mot henne, förakt för att hon visar sin rädsla. Förakt för att hon är den hon är. Hon ser ner, blinkar envetet bort några av tårarna som nu brutit sig ut och hänger i ögonfransarna. Han får inte se. Hon känner hur hans grepp om hennes överarm hårdnar och hon kvider till av smärta. Trots att hon är van så är det så mycket mer än vad hennes tunna kropp egentligen tål.

”Vad fan är du rädd för?!”

Lite spott träffar henne i ansiktet när han ryter, skriker, men hon bryr sig inte. Det är ingenting emot det som hon vet kommer komma härnäst.

”Svara!”

Hans röst är uppfordrande, befallande. Hon försöker formulera sig, låta stadig på rösten men hon får inte fram mer än en tyst viskning. Ohörbar såklart. Ohörbar för att barnet som sitter på golvet en meter ifrån mamma och pappa skriker. Hon skriker för sitt liv, för mammas liv. Men det är lönlöst. Greppet om hennes arm hårdnar och han för upp en knuten näve, håller den några decimeter ifrån hennes ansikte. Hans blick är fixerad vid henne, hans käkar så spända att det känns som att huvudet ska explodera.

”Jag gör det här för din skull, det vet du. Du är för sjuk för att leva.”

Hon vill skrika, bara skrika på honom att det är så fel. Att det inte är hon som är sjuk, det är han. Sjuk av avund, för att hon lyckades resa på sig och ta sig upp från all skit hon var fast i tidigare, avund för att hon nu är den bättre av de två. För trots att han bad henne på sina bara knän, kämpade vid hennes sida så länge för att hon skulle lyckas, så ville han innerst inne inte det. Han ville att hon skulle vara fast där hon var, längst ner i skiten. Allt för att han skulle få stå där på sin jävla piedestal och verka så jävla bra. Men så var det ju aldrig, det var ju bara falskt, på låtsas. Han var aldrig bra, han var alltid skev, förlorad och trasig. Det var bara det att det aldrig märktes, för hennes skit var alltid värre, mer synlig och mer förbjuden. Hon var trasig på ett förbjudet synligt sätt, och han på ett mer mentalt plan. Hans skit var aldrig synlig, är inte synlig nu heller. Han är alltid så noga med att slå henne där det inte syns, och han använder hellre verbalt våld än fysiskt våld. Han är mästare på det, mästare på allt som inte syns.

”Jag gör det för din skull.” viskar han.

Sedan höjer han knytnäven som han låtit falla några sekunder tidigare, och så slår han, bara slår och slår och slår. Han bryr sig inte om barnet som sitter där på golvet och skriker för mammas skull, för att mamma ska få leva. Han bryr sig inte om att han förstör den ljusgula handmålade tapeten med blommor, med allt blod som skvätter på den, det är inte relevant. Ingenting är. Det enda som spelar någon roll är att han får göra det här för henne, hjälpa henne bort från det här plågade, bittra livet. Livet som är bittert på grund av honom, det vet han innerst inne, men det skulle han aldrig erkänna. Enligt honom är allt som är dålig hennes fel. Spelar ingen roll vad det gäller, det är alltid hennes fel.

”… vi går på glas för varandra…”

Hennes ord är inte mer än ett andetag, men det är tillräckligt för att fånga hans uppmärksamhet och få honom att äntligen inse vad det är han gör. Men det är för sent. När han släpper taget om hennes överarm faller hon ner i en lealös hög på golvet. Han ser ner på henne, blicken går emellan henne och sin blodiga hand med söndriga knogar. Som ett slag i magen kommer insikten om vad han gjort, och det är som att han ramlar ner i en sjö med iskallt vatten, han tappar andan och känner hur paniken river i bröstet, lever runt och får hans tankar att bli luddiga. Alla utom en, tanken på pistolen som ligger längst in i vapenskåpet i sovrummet. Hans steg är bestämda, tunga när han går in i sovrummet och han ser allt som i en tunnel, ser inte de ljusgröna tapeterna och den obäddade sängen. Med vana öppnar han garderobsdörren, vrider på hänglåset så att siffrorna bildar rätt kod, deras dotters födelsedatum. Med ett bekant klick går låset upp och han drar upp den gnisslande dörren, plockar fram det stora svarta vapnet. Det är tungt i hans hand, kallt och skönt att hålla i. Han njuter när han lägger det emot underläppen och försiktigt för in det i munnen, så som han sett att de gör på filmer när de ska ta livet av sig.

”För din skull.” säger han tyst.

Sedan trycker han till med fingret och allt blir svart, i några sekunder hör han som långt borta hur barnet skriker. Livet passerar för hans ögon, och han kommer att tänka på deras framtid, den idylliska gården med alla djuren, deras fina dotter. Och han tänker att nu är allt för sent. Med ett flin på läpparna ser han det framför sig, sanningen i ordspråket, man vet inte vad man har förrän det är förlorat. Sedan sjunker han ihop på golvet, med ryggen mot garderobsdörren och ett nöjt flin på läpparna. Kanske, kanske skulle de träffas där uppe, börja om på nytt. Fast det var nog ganska osannolikt, dels för att varken han eller hon trott på det där med himlen, dels för att ifall allt med himlen och helvetet är sant, så har han garanterat en plats i helvetet. Och hon en plats i himlen.



[Baserad på den bokserien jag håller på och läser, mest den boken jag är på just nu - För kärleks skull, av Lotta Thell]

/Sandra

… så sjung för mig igen, mitt hjärta tyst.

Det försvann gradvis, stegen liksom tonades ut. Regnet upphörde sitt konstanta smattrande mot rutorna, och vinden slutade tjuta när den ven över bergen. Jag kan fortfarande minnas, höra dina ord om och om igen i huvudet, precis som du sa.

”Det spelar ingen roll, min röst finns alltid kvar i ditt hjärta ändå.”

Minns du den dagen? Minns du hur du tänkte?

Jag saknar att höra tunga steg mot golvet, eller ditt irriterade suckande när du spelade fel. Eller när jag väckte dig på morgonen, så jag saknar det. Ditt gnäll och mitt skratt när du begravde huvudet under kudden. Eller alla gångerna du bad mig hålla käften för att det gnisslade i ditt bakfulla huvud när jag klagade för att du jämt var ute och festade.

”Håll käften, jag behöver tystnad.” brukade du säga, och gömma ansiktet i händerna.

Men om du bara visste, tystnaden… dödar. Som ett oändligt vakuum. Eller en välisolerad studio.

Du öppnar dörren, kliver in i mitt sovrum. Du ler, gestikulerar, men jag förstår inte. Jag önskar att du ville lära dig mitt språk, önskar att vi kunde kommunicera. Men du är naiv, ord på lappar som ”det löser sig”. Men det gör det inte, och jag önskar du ville inse det. Du rycker besegrat på axlarna, lämnar mig ensam kvar i rummet. Jag ser ner på blocket i min famn, och jag greppar pennan igen. Terapeuten sa att jag skulle skriva, att det skulle lätta på ångesten. Men jag känner ingen skillnad, det är bara samma ord som finns i mitt huvud, enda skillnaden med att skriva ner de på papper, är att jag aldrig kommer glömma de. Och det är idiotiskt, för glömma är allt jag vill. Glömma och gå vidare. Forget and move on. Gå vidare med livet.

En annan sak jag minns är läkarens ord, bomben. Den där soliga aprilförmiddagen. När vi satt i rummet, på varsin röd plaststol och jag stirrade på dammet som virvlade runt. Solen lös rakt in på oss, bildade en pelare av ljus på det blanka plastgolvet. Reflekterades i dammet och fick det att se ut som små glitterkorn. Jag minns din hand i min, och jag minns hur mitt hjärta slog, gjorde uppror och dunkade stenhårt i bröstkorgen på mig. Hotade med att spränga sönder revbenen.

”Jag är ledsen.” sa läkaren.

Du, du var så naiv. Är fortfarande naiv.

”Vad menar du?”

”Det finns inget vi kan göra.”

Tystnad. Jag minns att dina ögon fuktades och du torkade genast bort dina tårar, du skulle alltid envisas med att vara starkast av oss alla.

”Du kommer att bli döv.” sa läkaren och jag minns hur hans gröna ögon borrade sig in i mina, och att han ursäktande la sin hand på min axel. ”Jag är ledsen.”

Jag går ut i köket, koncentrerar mig på att höra mina släpande steg, men det är bara tystnad, vakuum. Du sitter på en stol med ryggen emot mig, du vänder dig om, ler svagt. Jag sätter mig på stolen mittemot dig. Du drar fram ett block som ligger på bordet, och fattar närmsta pennan.

”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket”

Och du sträcker fram pennan mot mig, jag tar den och vad jag sedan gör är självklart, det har blivit vår tradition.

”Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak”

Jag lägger ner pennan, och du tar min hand i din. Din blick letar efter min, och jag låter dig fånga den. Och jag vet att det vi skrev är mer sant än någonting annat.

”Det behövs inga ord”

Hej, jag heter Foki och idag har jag pussat på min pojkvän Ricky och packat inför våran flytt till Bangkok i Januari. Känns så himla spännande, tycker inte ni det, mina söta små läsare? <3



-

Neeh, var på Orienthus och köpte Pocky idag :'')) och bilden är faktiskt tagen av mig fastän den ser typ ut att vara kopierad från Fokis blogg :''DDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDD

Men aja, borde plugga nu. Imorrn äre måndag, då ska jag låna böcker.

/Sandra

-

Har köpt massa myziga kläder idag. Och fick världens fiinaste datorväska av mamma, hih : D Dankää ♥

/Jejje

(sandra)