Please protect me

Två flickor sitter skräddare på ett trägolv, de sitter mitt emot varandra, den ena har en pensionerad Polaroid-kamera i handen och den andra en modetidning. Bådas ögon lyser av hopp och förväntningar, de vill så gärna, har bestämt sig för att lyckas. Men vad de inte vet är att livet kommer hamna i vägen, att ingenting någonsin blir som man vill. Att en kommer böja sig för sina föräldrars vilja och en kommer få sån hjärtvärk att hon inte orkar gå upp ur sängen på morgonen. Att föräldrars fina framplockade frukost på söndag morgon med nybakat bröd kommer bytas ut till färdigskivad limpa, vita väggar och regn smattrande mot fönsterblecket. Och suckar, de kommer sucka och tänka tillbaka på tiden när de var små, på hur lätt allt var. Det var bara att hålla i kameran så kände man sig redan som om man lyckats, och att det inte ens var någon film i kameran spelade liksom ingen roll, och att flickan med modetidningen bara ägde rosa t-shirtar med hästar på spelade heller ingen roll, hon skulle bara lyckas. Glamour och inspiration blev gator med grus, passerande stressade människor med ansiktet neråt mot den gråa asfalten. En Polaroid-kamera blev en Sony Ericssons gryniga bilder, och drömmen om att bli fotograf krossas vid varje anblick av en bild hon tagit. En plånbok full med pengar att spendera på kläder blev 34 kronor i mynt och frustration som river under huden. Andnöd. Drömmen om den perfekta modellkroppen blev en blek kropp med inbillat hull på låren och en inbillat utåtputande mage. Ilska och dieter, att dricka sig mätt på vatten. Frustration, suckar, gråhet och sladdriga flingor på måndag morgon. En smutsig stol på tunnelbanan, en blick på personen mitt emot och kameraväskan han har i knät där det svarta bandet med den gula texten hänger utanför och avslöjar vad som finns där i. Hon vänder ner blicken mot sina högst oglamourösa gummistövlar och önskar att hon fick vara liten för alltid. Två och en halv kilometer bort står en annan tjej framför spegeln, sliter i det inbillade hullet på magen, svär och önskar att hon också fick vara liten för alltid.

-

Första jag orkat skriva färdigt på typ två månader. Kommentera gärna!
(Inviger kategorin texter!)

/Sandra


RSS 2.0