chavezz

… så sjung för mig igen, mitt hjärta tyst.

 

Det försvann gradvis, stegen liksom tonades ut. Regnet upphörde sitt konstanta smattrande mot rutorna, och vinden slutade tjuta när den ven över bergen. Jag kan fortfarande minnas, höra dina ord om och om igen i huvudet, precis som du sa.

”Det spelar ingen roll, min röst finns alltid kvar i ditt hjärta ändå.”

Minns du den dagen? Minns du hur du tänkte?

Jag saknar att höra tunga steg mot golvet, eller ditt irriterade suckande när du spelade fel. Eller när jag väckte dig på morgonen, så jag saknar det. Ditt gnäll och mitt skratt när du begravde huvudet under kudden. Eller alla gångerna du bad mig hålla käften för att det gnisslade i ditt bakfulla huvud när jag klagade för att du jämt var ute och festade.

”Håll käften, jag behöver tystnad.” brukade du säga, och gömma ansiktet i händerna.

Men om du bara visste, tystnaden… dödar. Som ett oändligt vakuum. Eller en välisolerad studio.

 

Du öppnar dörren, kliver in i mitt sovrum. Du ler, gestikulerar, men jag förstår inte. Jag önskar att du ville lära dig mitt språk, önskar att vi kunde kommunicera. Men du är naiv, ord på lappar som ”det löser sig”. Men det gör det inte, och jag önskar du ville inse det. Du rycker besegrat på axlarna, lämnar mig ensam kvar i rummet. Jag ser ner på blocket i min famn, och jag greppar pennan igen. Terapeuten sa att jag skulle skriva, att det skulle lätta på ångesten. Men jag känner ingen skillnad, det är bara samma ord som finns i mitt huvud, enda skillnaden med att skriva ner de på papper, är att jag aldrig kommer glömma de. Och det är idiotiskt, för glömma är allt jag vill. Glömma och gå vidare. Forget and move on. Gå vidare med livet.

 

En annan sak jag minns är läkarens ord, bomben. Den där soliga aprilförmiddagen. När vi satt i rummet, på varsin röd plaststol och jag stirrade på dammet som virvlade runt. Solen lös rakt in på oss, bildade en pelare av ljus på det blanka plastgolvet. Reflekterades i dammet och fick det att se ut som små glitterkorn. Jag minns din hand i min, och jag minns hur mitt hjärta slog, gjorde uppror och dunkade stenhårt i bröstkorgen på mig. Hotade med att spränga sönder revbenen.

”Jag är ledsen.” sa läkaren.

Du, du var så naiv. Är fortfarande naiv.

”Vad menar du?”

”Det finns inget vi kan göra.”

Tystnad. Jag minns att dina ögon fuktades och du torkade genast bort dina tårar, du skulle alltid envisas med att vara starkast av oss alla.

”Du kommer att bli döv.” sa läkaren och jag minns hur hans gröna ögon borrade sig in i mina, och att han ursäktande la sin hand på min axel. ”Jag är ledsen.”

Jag går ut i köket, koncentrerar mig på att höra mina släpande steg, men det är bara tystnad, vakuum. Du sitter på en stol med ryggen emot mig, du vänder dig om, ler svagt. Jag sätter mig på stolen mittemot dig. Du drar fram ett block som ligger på bordet, och fattar närmsta pennan.

 

”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket”

Och du sträcker fram pennan mot mig, jag tar den och vad jag sedan gör är självklart, det har blivit vår tradition.

”Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak”

Jag lägger ner pennan, och du tar min hand i din. Din blick letar efter min, och jag låter dig fånga den. Och jag vet att det vi skrev är mer sant än någonting annat.

”Det behövs inga ord”

/Sandra