chavezz

Nyårslöften, tänker hon och suckar. Hon biter lätt på den orangea blyertspennan, hör det välbekanta ljudet som påminner henne om ångestfyllda prov i grundskolan. Hon sätter lite av det blonda håret bakom örat, fattar tag om pennan och för den mot det lite gulnade pappret som ligger framför henne på skrivbordet.

”Leva.” viskar hon tyst samtidigt som hon drar långa stadiga sträck över hela pappret, sträck som bildar ordet leva, ”Jag ska leva.”

Hon lägger ner pennan på pappret, reser sig upp från den knarrande köksstolen med den gula sittdynan på, och så går hon ut ur köket, ut i hallen och öppnar ytterdörren. Snön faller långsamt och hela hennes värld är svart och sovande. Hon drar ett djupt andetag, känner hur hela lungorna blir iskalla och så följer hon det vita molnet som blir till när hon andas ut igen. Det tunnas ut, blir ett med hennes nattvärld. Hon trycker ner fötterna i ett par slitna svarta kängor som står på dörrmattan, och så går hon ut ur huset, bryr sig inte om att stänga ytterdörren för hon vet att det inte finns någon i närheten, det är bara hon. Alldeles ensam. Hon vänder blicken mot natthimlen, räknar de lysande små stjärnorna där uppe, 41 stycken kommer hon till, men sen tappar hon räkningen och orkar inte börja om. Det ser ut som små eldflugor eller älvor som svävar där uppe, helt stilla och fridfullt. Men egentligen brinner de, en kokhet ångest-eld. Hon ser något lysande som faller, faller långsamt längre och längre ner tills den blir svagare och försvinner in i den svarta massan. Den dog, tänker hon, men det ska inte jag göra.

”Jag ska leva.” säger hon högt, mest för att dämpa lite av den där tryckande tystheten som ligger som ett lock över henne, den som vart hennes enda sällskap den senaste tiden.

Hon sätter sig ner på huk, känner med fingertopparna på den iskalla vita pudersnön. Hon ler för sig själv, och så lägger hon sig ner på rygg. Hon har ingen jacka på sig, bara en grå-svart rutig skjorta och ett linne. Det är kallt, iskallt, och hennes ljusa hud knottrar sig. Hon andas långsamt, försöker slappna av i hela kroppen och sluta huttra.

I'm sick and tired of staring into the wall
I wanna do something fucking special and extraordinary
Put your thoughts in a fucking car
Hit full speed and open your eyes
Don't close your eyes
There's a lot of things to do before you die

Hon reser sig upp ur snön, går med snabba steg mot huset. Det knarrar under hennes skor, det bästa hon vet med hela vintern, till och med bättre än julafton. Hon stödjer sig mot dörrkarmen, sträcker in handen och fångar bilnycklarna som hänger på den silvriga kroken som alltid. Sen backar hon ut ur huset, putter igen den vita trädörren och går mot bilen som står en bit bortanför huset, vid det påstoda garaget, som egentligen är mer tre murar och en takstomme. Hon sätter i nyckeln i den röda lilla bilen, drar upp förardörren med ett kraftigt ryck. Bilens dörrar har en tendens att alltid frysa fast på vintern, så man får ta i med våld om man ska slippa klättra in genom bagagen. Hon sjunker ner på det gråa förarsätet, vrider om nyckeln och ler tyst för sig själv när den går igång på första försöket. Det är fyra decimeter snö ute, och bilen halkar, glider och sladdar runt när hon försöker köra längs det som annars brukar vara en grusväg, men som nu är begravd under snö. Hon suckar, trycker lite envisare på gasen och efter några minuters slit är hon ute på det som är traktens huvudväg, en enfilig väg med asfalt som spruckit efter alla de hårda vintrarna som härjat de senaste åren. Hon trycker på gasen, ökar farten och ser på den svarta, oändliga skogen som svischar förbi utanför bilen. Den både skrämmer henne och gör henne lugn. Det har alltid varit så. Vägen blir krokig och en stor mörkblå sjö breder ut sig till vänster om henne. Den är stilla och himlen med alla dess stjärnor speglas i den, får det hela att se surrealistiskt ut, som om det finns två himlar. Trots att hon är glad får den svarta natten henne att känna sig nedstämd, och hon tänker att det här är egentligen inte livet, bara en del av det, en bit på vägen mot hennes egentliga liv. Hon ler lite, tänker att hon vet inte vart hon är på väg just precis nu, men i det stora hela är hon på väg mot livet, alla vägarna leder dit så småningom.

”Mot livet.” säger hon och skrattar lite åt hur fånigt det lät, som ett barnprogram från 90-talet, ”Ajaj Kapten, nu ska vi leva.”

I nästa sekund blir bilen vild på landsvägen, den tappar fästet och upp blir ner och ner blir upp, himlen är under henne för en kort sekund. Som i slow motion ser hon hur hon närmar sig den andra himlen, sjön, som just nu är mitt emellan upp och höger om henne. Paniken kommer rusande till hennes kropp, fyller minsta vrå av den och hon skriker, skriker så det ekar mellan de höga bergen och de höga nattsvarta granarna runt omkring. Men ingen hör, och ingen ser. Ingen vet, och ingen kommer heller att få veta förrän om länge. Bilen kommer närmre och närmre den stora svarta sjön, och luften går ur henne som om hon fått ett slag i magen när den bryter igenom den tunna isen och försvinner, sjunker ner i det kalla vattnet. Hennes sista tanke är på pappret med de fyra bokstäverna, och hon tänker att hon kommer aldrig att få leva. Nitton år av väntan, helt i onödan. För livet började aldrig, eller så var det hon som aldrig började leva. Men hur det nu än var har, har hon gått miste om det nu.