Ny blogg!
Flyttar!
Chavezz har levt lite till och från i tio månader, vi har skrivit 630 inlägg, och jag känner att det är dags att flytta, så ni hittar mig här från och med nu!
/Sandra
You made me forget myself
Var på bio med Linnea och Daniella idag, filmen var sådär men det var jättefint att träffa dem igen. Har vart nästan sommarvärme idag, ashärligt! Var ute och gick med mamma och A när jag kom hem typ halv tio. Var fint.
-
En halva av mig är jättepepp för Ark i sommar och älskar Ark jättemycket, men en halva av mig blir typ deprimerad när jag läser om Ark, ser på bilder och får höra hur resten av världen har det så jävla fint på vårturnén (snälla, ta inte illa upp, är såklart skitglad för eran skull). Blir arg på mig själv, för att jag gjorde så att Trädgårn blev ett stort fedt misslyckande och för att jag känner såhär. Men samtidigt känns det bra att Ark slutar när jag känner såhär, när jag tvekar, så att det inte slutar med att jag tröttnar på dem istället. De slutar vid en bra tidpunkt i mitt liv helt enkelt.
Det känns som att den delen av mig som bara tyckte om Ark som liveband har försvunnit och ersatts av en del av mig som istället uppskattar Ark mer för deras budskap och för att de har _så jävla rätt_. Deras budskap betyder mer för mig nu än vad det nånsin gjort tror jag.
-
Drömmer om Ark hela tiden, att jag träffar dem och att vi har världens bästa och finaste konversationer, att jag märks och finns och är någon. Men så vaknar jag, de första sekundrarna är jag helt lycklig, men så inser jag att det bara var ännu en dröm. Hatar det. Vill ändra på det så att det inte bara är en dröm, men allt känns så avlägset och tiden håller på att ta slut. Allt rinner ur mina händer.
Och den här låten, uh. När lamporna tänds och man tar ut öronpropparna. Man kommer tillbaka till den vanliga världen, är trött, törstig, varm, helt slut och ska ut och vänta på Ark. Ångesten för att konserten är slut, och för att något man väntat på och längtat efter så himla länge är över.
-
Kollade btw vädret, ska bli snöblandat regn och två grader på tisdag eller onsdag. Har lust att gå och dö lite.
/Sandra
-
En halva av mig är jättepepp för Ark i sommar och älskar Ark jättemycket, men en halva av mig blir typ deprimerad när jag läser om Ark, ser på bilder och får höra hur resten av världen har det så jävla fint på vårturnén (snälla, ta inte illa upp, är såklart skitglad för eran skull). Blir arg på mig själv, för att jag gjorde så att Trädgårn blev ett stort fedt misslyckande och för att jag känner såhär. Men samtidigt känns det bra att Ark slutar när jag känner såhär, när jag tvekar, så att det inte slutar med att jag tröttnar på dem istället. De slutar vid en bra tidpunkt i mitt liv helt enkelt.
Det känns som att den delen av mig som bara tyckte om Ark som liveband har försvunnit och ersatts av en del av mig som istället uppskattar Ark mer för deras budskap och för att de har _så jävla rätt_. Deras budskap betyder mer för mig nu än vad det nånsin gjort tror jag.
-
Drömmer om Ark hela tiden, att jag träffar dem och att vi har världens bästa och finaste konversationer, att jag märks och finns och är någon. Men så vaknar jag, de första sekundrarna är jag helt lycklig, men så inser jag att det bara var ännu en dröm. Hatar det. Vill ändra på det så att det inte bara är en dröm, men allt känns så avlägset och tiden håller på att ta slut. Allt rinner ur mina händer.
Och den här låten, uh. När lamporna tänds och man tar ut öronpropparna. Man kommer tillbaka till den vanliga världen, är trött, törstig, varm, helt slut och ska ut och vänta på Ark. Ångesten för att konserten är slut, och för att något man väntat på och längtat efter så himla länge är över.
-
Kollade btw vädret, ska bli snöblandat regn och två grader på tisdag eller onsdag. Har lust att gå och dö lite.
/Sandra
Please protect me
Två flickor sitter skräddare på ett trägolv, de sitter mitt emot varandra, den ena har en pensionerad Polaroid-kamera i handen och den andra en modetidning. Bådas ögon lyser av hopp och förväntningar, de vill så gärna, har bestämt sig för att lyckas. Men vad de inte vet är att livet kommer hamna i vägen, att ingenting någonsin blir som man vill. Att en kommer böja sig för sina föräldrars vilja och en kommer få sån hjärtvärk att hon inte orkar gå upp ur sängen på morgonen. Att föräldrars fina framplockade frukost på söndag morgon med nybakat bröd kommer bytas ut till färdigskivad limpa, vita väggar och regn smattrande mot fönsterblecket. Och suckar, de kommer sucka och tänka tillbaka på tiden när de var små, på hur lätt allt var. Det var bara att hålla i kameran så kände man sig redan som om man lyckats, och att det inte ens var någon film i kameran spelade liksom ingen roll, och att flickan med modetidningen bara ägde rosa t-shirtar med hästar på spelade heller ingen roll, hon skulle bara lyckas. Glamour och inspiration blev gator med grus, passerande stressade människor med ansiktet neråt mot den gråa asfalten. En Polaroid-kamera blev en Sony Ericssons gryniga bilder, och drömmen om att bli fotograf krossas vid varje anblick av en bild hon tagit. En plånbok full med pengar att spendera på kläder blev 34 kronor i mynt och frustration som river under huden. Andnöd. Drömmen om den perfekta modellkroppen blev en blek kropp med inbillat hull på låren och en inbillat utåtputande mage. Ilska och dieter, att dricka sig mätt på vatten. Frustration, suckar, gråhet och sladdriga flingor på måndag morgon. En smutsig stol på tunnelbanan, en blick på personen mitt emot och kameraväskan han har i knät där det svarta bandet med den gula texten hänger utanför och avslöjar vad som finns där i. Hon vänder ner blicken mot sina högst oglamourösa gummistövlar och önskar att hon fick vara liten för alltid. Två och en halv kilometer bort står en annan tjej framför spegeln, sliter i det inbillade hullet på magen, svär och önskar att hon också fick vara liten för alltid.
-
Första jag orkat skriva färdigt på typ två månader. Kommentera gärna!
(Inviger kategorin texter!)
/Sandra
Continuous
Har vart fedt fint väder idag! Hade en helt ok dag, inget märkvärdigt, hoho. Hade engelskaredovisning inför Christine och Elin, gick sådär (pratade för fort som vanligt!). Var och fotade på eftermiddagen. Smsade med Jejje (hon: Du skulle såå vart här.) Saknar Thailand som fan. Koh chang, Thong (haha), värmen, maten, röd fanta, solnedgångar, taxi, shopping. Vill dit igen. (Meeeen, det känns inte så troligt.... fuck) Nu äter jag Haribo-persikor (ovanligt? NEEEH). Seriöst, kan hälla i mig typ tre såna påsar på en gång, så jäävla gott. Lyssnar på Deadmau5 också, upptäckte hur bra han faktiskt är idag under Fredriks redovisning. Perfekt musik att lyssna på om man bara vill ha nåt bra i bakgrunden!
Aja, lite bilder :))))))))
Har hittat på en ny redigering som jag elsgar. (Tänker vara elak och behålla den för mig själv ett tag, höhö.)
/Sandra
Aja, lite bilder :))))))))
Har hittat på en ny redigering som jag elsgar. (Tänker vara elak och behålla den för mig själv ett tag, höhö.)
/Sandra
Han röker i vår säng
^ bild jag tog häromdagen, blev rätt nöjd faktiskt. Ska sova nu, tänkte bara lägga ut den, hoho.
Har funderat massor på vad som hände den 3e egentligen, har kommit fram till att det som är allra värst är inte det att jag misslyckades så totalt, utan det är att allt är mitt fel. Det har liksom inget att göra med att Martin inte hade någon penna, jag hade kunnat ta en bild ändå. Men det gjorde jag ju inte. Och det har inget att göra med att Lasse och Ola inte sa hej till mig, jag sa inte hej till dem och det är det som krävs, de kan liksom inte gå runt och säga hej till alla.
Men jaja, tänker inte ägna mer energi åt att tänka på det och vara arg nu... ska planera och peppa inför sommaren istället! Värme, sol, ljus, ljumna nätter, kunna andas på konserterna, nya okända städer, fint folk, kunna köa utan jacka och långkalsonger, Ark på rätt sätt. (För Ark har alltid varit ett se-utomhus-på-sommaren-och-njut-band för mig. Iallafall mer än ett frys-ihjäl-och-sitt-ute-i-minusgrader-i-tusen-år-och-se-inne-på-en-helt-cp-varm-klubb-band. Haha.)
/Sandra
(UUHH, engelskaredovisning imorrn. Men 1. slipper göra det inför hela klassen, och 2. ska redovisa om Moto boy.)
Tänd eld på dina tankar
Känner mig helt HHMMPPFFGGRGRR typ. Har känt mig så sen Trädgårn, längtar tills jag glömt.
Försökte skriva, men neeeh, det gick inte.
Fick förresten min nya jeansjacka idag. HHHMMMM. Minst sagt. Fuck typ.
Jaja.
Ska roa mig med att gå och äta nu, som jag gjort de senaste dagarna. (Fråga bara Elin.)
Kommer ha såhär många dubbelhakor i sommar -> :)))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))) lovar.
/Sandra
KOM LÅT OSS GÅ HÄRIFRÅN
Alltså.. va? 39 unika besökare den 4? Alltså det datumet jag skrev det kilometerlånga inlägget om hur skevt allt känns? (ja, 39 är mycket för oss, HEH.)
(^ Trädgårn)
Och ah. Är fedt inte på humör att blogga (eller att göra något alls, för den delen), så hejdå.
/Sandra
(^ Trädgårn)
Och ah. Är fedt inte på humör att blogga (eller att göra något alls, för den delen), så hejdå.
/Sandra
I wanna hold your hand
//Älin
Förresten så tänker jag börja använda stycken ur låtar som rubriker.
OJ
Kom precis hem ifrån Trädgårn. Fan vad skevt och fel. Asfint för att Elin var med och för att vi hade askul i kön när vi spelade shack, airhockey och luffarschack, men resten var så fel. Jag grät som en gris, blev bara en suddig dimma typ. Var så jävla arg på trädgårn och kände mig så förnedrad och liten som var _tvungen_ att sitta där uppe. Var så jävla avundsjuk på alla de andra som stod där nere. Så _jävla_ orättvist.
Min kamera gick typ sönder, den funkar typ inte alls. Yay. Så jag la ner den och satt mest bara och kollade, tänkte väldigt mycket på allt, på Ark och på slutet och på att mycket var sista gången (sista gången på Trädgårn, sista klubbspelningen, sista gången jag fick höra vissa av låtarna, sista gången jag fick se några av kläderna antagligen). Lyssnade på meningen "We ain't gonna live our lives in fear" (Tell me this night <3) och upptäckte hur rätt den är. Och under ITAFTRS, "Do do do do what you wanna do, don't think twice, do" insåg jag att jag lever ju inte efter det alls, jag gör ju inget jag vill. Jag ville hoppa, skrika, sjunga, men jag gjorde inget av det. Och för att inte tala om efteråt...
... alla i Ark kom ut, Elin hade åkt hem. Vi hade tänkt ta kort med Martin med en lapp där det stod "Hej Jennifer", men allt blev så jävla fel och jag är så jävla skev och dålig och sa typ ingenting. Sa inte hej. Gick fram till Martin, sa "Hej, har du lust att göra en sak? Eller har du en penna förresten?" och han sa nej, och det var det, folk kom fram och kramade han, han sa hejdå och gick in i turnébussen. Och jag stod kvar. Pappa hade nyss kommit och stod och väntade, jag var ledsen, arg och besviken, gick och satte mig i bilen. Hittade en penna, gick tillbaka och hoppades på att Martin kanske skulle gått ut igen, men nej. Jag sa inget till någon, de tittade inte, sa inget och gjorde inget som visade att de känner igen mig. Jag har vart med i fyra år och ingen vet vem jag är. Min 14e konsert och ingen ser, ingen märker? Är jag så tråkig och mainstream att jag bara försvinner in i den där klumpen av random folk? Aj.
Men allt är mitt fel. För att jag inte pratar, ler, skrattar, kramas, lever eller gör vad jag vill göra. Hatar mig själv ikväll. I really do.
I don't know where we headed, but I know that's were we are now, känner lite så, var det såhär det skulle bli? Fyra år och på slutet när tiden håller på att ta slut så blir allting bara så jävla fel. Inga igenkännande blickar, ingenting, jag finns inte. (Mitt fel mitt fel mitt fel mitt fel).
Ark har hela tiden varit så himla jag, det bästa jag vetat sen 2007. Men nånting har ändrats och jag vet inte vem jag är längre. Det är mycket som är jobbigt med Ark just nu, alla måsten, krav, förhoppningar och att alla tävlar, omedvetet eller medvetet, men så är det och jag har insett det nu. Men om inte Ark ger mig den där totala lyckan och euforin längre, vad gör det då? Liksom man bara väntar och låter tiden gå och allting glider ur ens händer, men varför? Visst, jag älskar The Ark, men jag har vuxit upp och allting har förändrats, och jag är bara lycklig just, precis under konserten, när jag försvinner in i röken och de blinkande lamporna och slipper tänka på "men efteråt då? Kommer jag träffa ark? Kommer de känna igen mig?".
Det är mycket som känns jobbigt ikväll. Men allt är mitt fel, ingen annans. Inte Arks. Det har blivit jobbigare och mer känslosamt, det är inte lika lätt att känna den där totala euforin och att bara lyfta och känna den där lättnaden och känslan av att ha hittat hem och hittat vem man är och vad det är man ska göra längre. Jag försöker klamra mig fast vid det som fortfarande är fint och bra med The Ark, men det glider längre och längre bort.. och jag vet inte vem jag är när jag känner såhär. Men om inte Ark är jag längre, vem är då jag? Jag vet inte, har ingen aning.
Jag vet att det kommer bli bra igen, att det kommer kännas fint och värt i sommar när vi ses igen. Jag bara hatar mig själv ikväll, och jag ville skriva av mig och berätta hur det är, just nu iallafall.
Hatar att ikväll blev så fel. Nu ska jag sova. Gonatt.
/Sandra
(Tack Älin för att du var med, det var fint!)
Min kamera gick typ sönder, den funkar typ inte alls. Yay. Så jag la ner den och satt mest bara och kollade, tänkte väldigt mycket på allt, på Ark och på slutet och på att mycket var sista gången (sista gången på Trädgårn, sista klubbspelningen, sista gången jag fick höra vissa av låtarna, sista gången jag fick se några av kläderna antagligen). Lyssnade på meningen "We ain't gonna live our lives in fear" (Tell me this night <3) och upptäckte hur rätt den är. Och under ITAFTRS, "Do do do do what you wanna do, don't think twice, do" insåg jag att jag lever ju inte efter det alls, jag gör ju inget jag vill. Jag ville hoppa, skrika, sjunga, men jag gjorde inget av det. Och för att inte tala om efteråt...
... alla i Ark kom ut, Elin hade åkt hem. Vi hade tänkt ta kort med Martin med en lapp där det stod "Hej Jennifer", men allt blev så jävla fel och jag är så jävla skev och dålig och sa typ ingenting. Sa inte hej. Gick fram till Martin, sa "Hej, har du lust att göra en sak? Eller har du en penna förresten?" och han sa nej, och det var det, folk kom fram och kramade han, han sa hejdå och gick in i turnébussen. Och jag stod kvar. Pappa hade nyss kommit och stod och väntade, jag var ledsen, arg och besviken, gick och satte mig i bilen. Hittade en penna, gick tillbaka och hoppades på att Martin kanske skulle gått ut igen, men nej. Jag sa inget till någon, de tittade inte, sa inget och gjorde inget som visade att de känner igen mig. Jag har vart med i fyra år och ingen vet vem jag är. Min 14e konsert och ingen ser, ingen märker? Är jag så tråkig och mainstream att jag bara försvinner in i den där klumpen av random folk? Aj.
Men allt är mitt fel. För att jag inte pratar, ler, skrattar, kramas, lever eller gör vad jag vill göra. Hatar mig själv ikväll. I really do.
I don't know where we headed, but I know that's were we are now, känner lite så, var det såhär det skulle bli? Fyra år och på slutet när tiden håller på att ta slut så blir allting bara så jävla fel. Inga igenkännande blickar, ingenting, jag finns inte. (Mitt fel mitt fel mitt fel mitt fel).
Ark har hela tiden varit så himla jag, det bästa jag vetat sen 2007. Men nånting har ändrats och jag vet inte vem jag är längre. Det är mycket som är jobbigt med Ark just nu, alla måsten, krav, förhoppningar och att alla tävlar, omedvetet eller medvetet, men så är det och jag har insett det nu. Men om inte Ark ger mig den där totala lyckan och euforin längre, vad gör det då? Liksom man bara väntar och låter tiden gå och allting glider ur ens händer, men varför? Visst, jag älskar The Ark, men jag har vuxit upp och allting har förändrats, och jag är bara lycklig just, precis under konserten, när jag försvinner in i röken och de blinkande lamporna och slipper tänka på "men efteråt då? Kommer jag träffa ark? Kommer de känna igen mig?".
Det är mycket som känns jobbigt ikväll. Men allt är mitt fel, ingen annans. Inte Arks. Det har blivit jobbigare och mer känslosamt, det är inte lika lätt att känna den där totala euforin och att bara lyfta och känna den där lättnaden och känslan av att ha hittat hem och hittat vem man är och vad det är man ska göra längre. Jag försöker klamra mig fast vid det som fortfarande är fint och bra med The Ark, men det glider längre och längre bort.. och jag vet inte vem jag är när jag känner såhär. Men om inte Ark är jag längre, vem är då jag? Jag vet inte, har ingen aning.
Jag vet att det kommer bli bra igen, att det kommer kännas fint och värt i sommar när vi ses igen. Jag bara hatar mig själv ikväll, och jag ville skriva av mig och berätta hur det är, just nu iallafall.
Hatar att ikväll blev så fel. Nu ska jag sova. Gonatt.
/Sandra
(Tack Älin för att du var med, det var fint!)
It's just you and me amplified
Har sett på massa asbra filmer de senaste dagarna, så jag tänkte bara skriva lite om dem (a)
My name is Khan
Handlar om en man som har aspergers och "I am not a terrorist". Han flyttar till USA och träffar Mandira som han gifter sig med osv. Men sen blir det den 11 september 2001, och allt går åt helvete typ. Men den var asbra, jättefin, sorglig och asbajsbra.
-
Fight club
Hur bra som helst! Lite störd och ganska konstig, men asbra och annorlunda :]] handlar om en man med sömnstörningar som försöker fly ifrån sitt tråkiga Svenssonliv typ. En dag träffar han Tyler på flyget, han säger att självförbättring är för mesar, och att det är självdestruktion man ska syssla med.
-
Girl interrupted
Också asbra! Handlar om Susanna som "hade huvudvärk" (försökte ta livet av sig), och hamnar på ett behandlingshem (mentalsjukhus) och träffar Lisa som har vart där i åtta år. Susanna får en diagnos (tänker inte spoila, hihi) och... ah, tänker inte spoila som sagt. Hehe.
Ska typ göra mig i ordning nu, ska iväg och eta myrer hos pappas kompis :]]]
/Sandra
My name is Khan
Handlar om en man som har aspergers och "I am not a terrorist". Han flyttar till USA och träffar Mandira som han gifter sig med osv. Men sen blir det den 11 september 2001, och allt går åt helvete typ. Men den var asbra, jättefin, sorglig och asbajsbra.
-
Fight club
Hur bra som helst! Lite störd och ganska konstig, men asbra och annorlunda :]] handlar om en man med sömnstörningar som försöker fly ifrån sitt tråkiga Svenssonliv typ. En dag träffar han Tyler på flyget, han säger att självförbättring är för mesar, och att det är självdestruktion man ska syssla med.
-
Girl interrupted
Också asbra! Handlar om Susanna som "hade huvudvärk" (försökte ta livet av sig), och hamnar på ett behandlingshem (mentalsjukhus) och träffar Lisa som har vart där i åtta år. Susanna får en diagnos (tänker inte spoila, hihi) och... ah, tänker inte spoila som sagt. Hehe.
Ska typ göra mig i ordning nu, ska iväg och eta myrer hos pappas kompis :]]]
/Sandra
This is england
Har sett på This is england för typ tusende gången. Fan vad den är bra. Det är en av mina absoluta favoritfilmer, kan se den hur många gånger som helst och den blir aldrig dålig, den är alltid lika asbra som första gången.
Pappa har fixat This is england 86' också, så jag ska nog se den med mamma nästa vecka :'D
/Sandra
(Klicka här)
Fredag
^ världens bästa Ma-Ma-Ma-Martin fyller 38 idag! : D GRATTIS!
-
Älin är fortfarande sjuk (krya på dig och var frisk på söndag, VI SKA JU PÅ ARK DÅ, IHIHI <3333), så jag sjukanmälde mig till samhällen, pallar inte gå till bamba själv (a) men jag ska iaf på naturen och redovisa vår skit om björnar och älgar, haha. Och engelska, HHMMM, ska väl skriva vidare om Woodstock då. Kewl. HHÖÖH. Men ah, efter det ska pappa och jag köpa mat (jag vill ha kebabtallrik och cherry cola!).
/Sandra
DO DO DO DO DO DO DO DUUUUUUUDEEEE
Vart ingen skola idag, för jag missade spårvagnen, HEH. Så jag gjorde ingenting och sen lekte jag med Linnea : D vi hade askul och skrattade åt det här...
1. Söta DnaoDaonDano <3333 2. Söt kille, HAHAHHAHAHAHHA DÖÖÖÖR. 3. Jag idag! :'D
Och den häääär :'D (bild nummer 2!), HAHAHAHHAHAH BÄÄÄÄÄST <3333
/Sandra
1. Söta DnaoDaonDano <3333 2. Söt kille, HAHAHHAHAHAHHA DÖÖÖÖR. 3. Jag idag! :'D
Och den häääär :'D (bild nummer 2!), HAHAHAHHAHAH BÄÄÄÄÄST <3333
/Sandra
HEHEH
PUNKT.
(HAHAHAHAHAHAHA <3333)
/Sandra
