OJ
Kom precis hem ifrån Trädgårn. Fan vad skevt och fel. Asfint för att Elin var med och för att vi hade askul i kön när vi spelade shack, airhockey och luffarschack, men resten var så fel. Jag grät som en gris, blev bara en suddig dimma typ. Var så jävla arg på trädgårn och kände mig så förnedrad och liten som var _tvungen_ att sitta där uppe. Var så jävla avundsjuk på alla de andra som stod där nere. Så _jävla_ orättvist.
Min kamera gick typ sönder, den funkar typ inte alls. Yay. Så jag la ner den och satt mest bara och kollade, tänkte väldigt mycket på allt, på Ark och på slutet och på att mycket var sista gången (sista gången på Trädgårn, sista klubbspelningen, sista gången jag fick höra vissa av låtarna, sista gången jag fick se några av kläderna antagligen). Lyssnade på meningen "We ain't gonna live our lives in fear" (Tell me this night <3) och upptäckte hur rätt den är. Och under ITAFTRS, "Do do do do what you wanna do, don't think twice, do" insåg jag att jag lever ju inte efter det alls, jag gör ju inget jag vill. Jag ville hoppa, skrika, sjunga, men jag gjorde inget av det. Och för att inte tala om efteråt...
... alla i Ark kom ut, Elin hade åkt hem. Vi hade tänkt ta kort med Martin med en lapp där det stod "Hej Jennifer", men allt blev så jävla fel och jag är så jävla skev och dålig och sa typ ingenting. Sa inte hej. Gick fram till Martin, sa "Hej, har du lust att göra en sak? Eller har du en penna förresten?" och han sa nej, och det var det, folk kom fram och kramade han, han sa hejdå och gick in i turnébussen. Och jag stod kvar. Pappa hade nyss kommit och stod och väntade, jag var ledsen, arg och besviken, gick och satte mig i bilen. Hittade en penna, gick tillbaka och hoppades på att Martin kanske skulle gått ut igen, men nej. Jag sa inget till någon, de tittade inte, sa inget och gjorde inget som visade att de känner igen mig. Jag har vart med i fyra år och ingen vet vem jag är. Min 14e konsert och ingen ser, ingen märker? Är jag så tråkig och mainstream att jag bara försvinner in i den där klumpen av random folk? Aj.
Men allt är mitt fel. För att jag inte pratar, ler, skrattar, kramas, lever eller gör vad jag vill göra. Hatar mig själv ikväll. I really do.
I don't know where we headed, but I know that's were we are now, känner lite så, var det såhär det skulle bli? Fyra år och på slutet när tiden håller på att ta slut så blir allting bara så jävla fel. Inga igenkännande blickar, ingenting, jag finns inte. (Mitt fel mitt fel mitt fel mitt fel).
Ark har hela tiden varit så himla jag, det bästa jag vetat sen 2007. Men nånting har ändrats och jag vet inte vem jag är längre. Det är mycket som är jobbigt med Ark just nu, alla måsten, krav, förhoppningar och att alla tävlar, omedvetet eller medvetet, men så är det och jag har insett det nu. Men om inte Ark ger mig den där totala lyckan och euforin längre, vad gör det då? Liksom man bara väntar och låter tiden gå och allting glider ur ens händer, men varför? Visst, jag älskar The Ark, men jag har vuxit upp och allting har förändrats, och jag är bara lycklig just, precis under konserten, när jag försvinner in i röken och de blinkande lamporna och slipper tänka på "men efteråt då? Kommer jag träffa ark? Kommer de känna igen mig?".
Det är mycket som känns jobbigt ikväll. Men allt är mitt fel, ingen annans. Inte Arks. Det har blivit jobbigare och mer känslosamt, det är inte lika lätt att känna den där totala euforin och att bara lyfta och känna den där lättnaden och känslan av att ha hittat hem och hittat vem man är och vad det är man ska göra längre. Jag försöker klamra mig fast vid det som fortfarande är fint och bra med The Ark, men det glider längre och längre bort.. och jag vet inte vem jag är när jag känner såhär. Men om inte Ark är jag längre, vem är då jag? Jag vet inte, har ingen aning.
Jag vet att det kommer bli bra igen, att det kommer kännas fint och värt i sommar när vi ses igen. Jag bara hatar mig själv ikväll, och jag ville skriva av mig och berätta hur det är, just nu iallafall.
Hatar att ikväll blev så fel. Nu ska jag sova. Gonatt.
/Sandra
(Tack Älin för att du var med, det var fint!)
Min kamera gick typ sönder, den funkar typ inte alls. Yay. Så jag la ner den och satt mest bara och kollade, tänkte väldigt mycket på allt, på Ark och på slutet och på att mycket var sista gången (sista gången på Trädgårn, sista klubbspelningen, sista gången jag fick höra vissa av låtarna, sista gången jag fick se några av kläderna antagligen). Lyssnade på meningen "We ain't gonna live our lives in fear" (Tell me this night <3) och upptäckte hur rätt den är. Och under ITAFTRS, "Do do do do what you wanna do, don't think twice, do" insåg jag att jag lever ju inte efter det alls, jag gör ju inget jag vill. Jag ville hoppa, skrika, sjunga, men jag gjorde inget av det. Och för att inte tala om efteråt...
... alla i Ark kom ut, Elin hade åkt hem. Vi hade tänkt ta kort med Martin med en lapp där det stod "Hej Jennifer", men allt blev så jävla fel och jag är så jävla skev och dålig och sa typ ingenting. Sa inte hej. Gick fram till Martin, sa "Hej, har du lust att göra en sak? Eller har du en penna förresten?" och han sa nej, och det var det, folk kom fram och kramade han, han sa hejdå och gick in i turnébussen. Och jag stod kvar. Pappa hade nyss kommit och stod och väntade, jag var ledsen, arg och besviken, gick och satte mig i bilen. Hittade en penna, gick tillbaka och hoppades på att Martin kanske skulle gått ut igen, men nej. Jag sa inget till någon, de tittade inte, sa inget och gjorde inget som visade att de känner igen mig. Jag har vart med i fyra år och ingen vet vem jag är. Min 14e konsert och ingen ser, ingen märker? Är jag så tråkig och mainstream att jag bara försvinner in i den där klumpen av random folk? Aj.
Men allt är mitt fel. För att jag inte pratar, ler, skrattar, kramas, lever eller gör vad jag vill göra. Hatar mig själv ikväll. I really do.
I don't know where we headed, but I know that's were we are now, känner lite så, var det såhär det skulle bli? Fyra år och på slutet när tiden håller på att ta slut så blir allting bara så jävla fel. Inga igenkännande blickar, ingenting, jag finns inte. (Mitt fel mitt fel mitt fel mitt fel).
Ark har hela tiden varit så himla jag, det bästa jag vetat sen 2007. Men nånting har ändrats och jag vet inte vem jag är längre. Det är mycket som är jobbigt med Ark just nu, alla måsten, krav, förhoppningar och att alla tävlar, omedvetet eller medvetet, men så är det och jag har insett det nu. Men om inte Ark ger mig den där totala lyckan och euforin längre, vad gör det då? Liksom man bara väntar och låter tiden gå och allting glider ur ens händer, men varför? Visst, jag älskar The Ark, men jag har vuxit upp och allting har förändrats, och jag är bara lycklig just, precis under konserten, när jag försvinner in i röken och de blinkande lamporna och slipper tänka på "men efteråt då? Kommer jag träffa ark? Kommer de känna igen mig?".
Det är mycket som känns jobbigt ikväll. Men allt är mitt fel, ingen annans. Inte Arks. Det har blivit jobbigare och mer känslosamt, det är inte lika lätt att känna den där totala euforin och att bara lyfta och känna den där lättnaden och känslan av att ha hittat hem och hittat vem man är och vad det är man ska göra längre. Jag försöker klamra mig fast vid det som fortfarande är fint och bra med The Ark, men det glider längre och längre bort.. och jag vet inte vem jag är när jag känner såhär. Men om inte Ark är jag längre, vem är då jag? Jag vet inte, har ingen aning.
Jag vet att det kommer bli bra igen, att det kommer kännas fint och värt i sommar när vi ses igen. Jag bara hatar mig själv ikväll, och jag ville skriva av mig och berätta hur det är, just nu iallafall.
Hatar att ikväll blev så fel. Nu ska jag sova. Gonatt.
/Sandra
(Tack Älin för att du var med, det var fint!)
You wanna see what they said?
Ellie
Kändes exakt så för mig med när jag stod på läktaren i Växjö. Det är fan inte rätt.
Trackback
