When I wake up in the morning, I cant feel bad for the party that we never had
Ikväll har jag funderat en jävla massa, för mycket. På dåliga saker.
Mormor pratade om åldersångest, hon fyller 70 nästa år. ”Det är inte kul” sa hon. Eva fyller 90 nästa år. Hon har också åldersångest. Mormor är ensam, hon har bara oss och några enstaka vänner. Mamma är inte alltid världens bästa dotter, men det finns anledningar till det, men jag tycker så synd om mormor. Jag önskar vi hade en bättre relation, att vi kunde prata och att det inte var så jävla stelt när vi pratade i bilen. Och precis när stämningen mjukats upp, så skulle hon kliva ur bilen och det kommer dröja flera veckor innan vi ses igen. Jag önskar jag var mer, bättre.
På vägen hem åkte vi förbi ett träd vid Gunnilse skola, två personer dog där inatt vid fyra. Det var massa ljus och massa folk som bara stod där och tittade på ljusen, på trädet. Det var så hemskt, det blir så på riktigt när man får se det så. Och allt som hände i höst, ”om han inte hade åkt in så hade han dött”, och allt med åldersångest, det får döden att bli så… nära, och livet blir så jävla ömtåligt.
Och sen Ark, Elise la upp en bild på facebook och skrev att idag, så är det exakt ett år sen vi såg på Ola Svensson Superstar och träffades för första gången. Och sen började vi prata om 2010, att det känns som en enda lång dröm, så surrealistiskt. Att få se Ark igen, 07-Ark liksom. Och sen kom vi in på slutet. Och… ah, alla ord som kan sägas om slutet har redan sagts, så jag ska inte upprepa allting här och få alla att börja gråta igen. Men jag vill inte. Vill_verkligen_inte.
-
Deppinlägg som fan, men jag var tvungen att få ur mig nånting efter att ha tänkt tänkt tänkt som en gris hela helgen. Så, ah.
Imorrn är det valdag, ska välja i-val inför trean :))))))))))))
/Sandra
Åh, ryser när jag tänker på det, och när jag läser det du skriver om sista konserten. För du har ju så rätt, kommer vara precis så där. Varenda andetag kommer svida, varenda steg kommer egentligen vara helt omöjligt. Hur existerar man när det är slut?
Ja, hjälp vilket "samtal" vi hade där. Men det kändes bra på nått sätt.
Jag kan också känna att jag skulle vilja stå närmare folk, vissa släktingar. Jag står nära mormor och morfar för de har alltid bott mindre än 1 km bort, men ändå känns det som att det finns så mycket jag skulle vilja veta, som jag aldrig frågar.
Skulle aldrig kunna tänka mig mormor utan morfar eller tvärtom. Tanken på att de två kommer bli en en dag är så skrämmande...
Jag skulle också vilja stå närmare mina kusiner, vi har liksom vuxit upp tillsammans, men aldrig "kommit längre".
Komplicerat är det.
