chavezz

”Vi går på glas för varandra.”

Men det är ju inte sant, det är inte ömsesidigt. Det är bara hon som går på glas för honom. Det är bara hon som ställer upp, stöttar och finns där, bara hon som låter honom vara mänsklig. Aldrig tvärtom. Minsta tår som rinner längs hennes kind, och så är han där, med pistolen mot huvudet eller den vassa, blanka kniven mot hennes hals. Och hans ögon blir som ombytta, det där känsliga försvinner på en sekund, och där istället är den där iskalla tomheten. Hon tvingar alltid sig själv att se förbi den, gräva in blicken längre in under hans skinn, in i hans medvetande och in till den som hon vet finns där inne, allra längst in. Den hon blev kär i. Han finns där inne, begravd under allt det bittra hatet. Det bara måste vara så.

”Du är sjuk, sjuk i huvudet.”

Fast att hon vet att det inte är så och fast att hon vet att det är han som är sjuk, så nickar hon bara tyst. Hon vågar inte säga emot, skulle aldrig våga säga emot honom. Hon sväljer hårt gång på gång, tvingar tillbaka gråten och tårarna som hotar att bryta sig ut.

”Rädd.” säger han tyst, sammanbitet med en tydlig ton av förakt i rösten.

Förakt mot henne, förakt för att hon visar sin rädsla. Förakt för att hon är den hon är. Hon ser ner, blinkar envetet bort några av tårarna som nu brutit sig ut och hänger i ögonfransarna. Han får inte se. Hon känner hur hans grepp om hennes överarm hårdnar och hon kvider till av smärta. Trots att hon är van så är det så mycket mer än vad hennes tunna kropp egentligen tål.

”Vad fan är du rädd för?!”

Lite spott träffar henne i ansiktet när han ryter, skriker, men hon bryr sig inte. Det är ingenting emot det som hon vet kommer komma härnäst.

”Svara!”

Hans röst är uppfordrande, befallande. Hon försöker formulera sig, låta stadig på rösten men hon får inte fram mer än en tyst viskning. Ohörbar såklart. Ohörbar för att barnet som sitter på golvet en meter ifrån mamma och pappa skriker. Hon skriker för sitt liv, för mammas liv. Men det är lönlöst. Greppet om hennes arm hårdnar och han för upp en knuten näve, håller den några decimeter ifrån hennes ansikte. Hans blick är fixerad vid henne, hans käkar så spända att det känns som att huvudet ska explodera.

”Jag gör det här för din skull, det vet du. Du är för sjuk för att leva.”

Hon vill skrika, bara skrika på honom att det är så fel. Att det inte är hon som är sjuk, det är han. Sjuk av avund, för att hon lyckades resa på sig och ta sig upp från all skit hon var fast i tidigare, avund för att hon nu är den bättre av de två. För trots att han bad henne på sina bara knän, kämpade vid hennes sida så länge för att hon skulle lyckas, så ville han innerst inne inte det. Han ville att hon skulle vara fast där hon var, längst ner i skiten. Allt för att han skulle få stå där på sin jävla piedestal och verka så jävla bra. Men så var det ju aldrig, det var ju bara falskt, på låtsas. Han var aldrig bra, han var alltid skev, förlorad och trasig. Det var bara det att det aldrig märktes, för hennes skit var alltid värre, mer synlig och mer förbjuden. Hon var trasig på ett förbjudet synligt sätt, och han på ett mer mentalt plan. Hans skit var aldrig synlig, är inte synlig nu heller. Han är alltid så noga med att slå henne där det inte syns, och han använder hellre verbalt våld än fysiskt våld. Han är mästare på det, mästare på allt som inte syns.

”Jag gör det för din skull.” viskar han.

Sedan höjer han knytnäven som han låtit falla några sekunder tidigare, och så slår han, bara slår och slår och slår. Han bryr sig inte om barnet som sitter där på golvet och skriker för mammas skull, för att mamma ska få leva. Han bryr sig inte om att han förstör den ljusgula handmålade tapeten med blommor, med allt blod som skvätter på den, det är inte relevant. Ingenting är. Det enda som spelar någon roll är att han får göra det här för henne, hjälpa henne bort från det här plågade, bittra livet. Livet som är bittert på grund av honom, det vet han innerst inne, men det skulle han aldrig erkänna. Enligt honom är allt som är dålig hennes fel. Spelar ingen roll vad det gäller, det är alltid hennes fel.

”… vi går på glas för varandra…”

Hennes ord är inte mer än ett andetag, men det är tillräckligt för att fånga hans uppmärksamhet och få honom att äntligen inse vad det är han gör. Men det är för sent. När han släpper taget om hennes överarm faller hon ner i en lealös hög på golvet. Han ser ner på henne, blicken går emellan henne och sin blodiga hand med söndriga knogar. Som ett slag i magen kommer insikten om vad han gjort, och det är som att han ramlar ner i en sjö med iskallt vatten, han tappar andan och känner hur paniken river i bröstet, lever runt och får hans tankar att bli luddiga. Alla utom en, tanken på pistolen som ligger längst in i vapenskåpet i sovrummet. Hans steg är bestämda, tunga när han går in i sovrummet och han ser allt som i en tunnel, ser inte de ljusgröna tapeterna och den obäddade sängen. Med vana öppnar han garderobsdörren, vrider på hänglåset så att siffrorna bildar rätt kod, deras dotters födelsedatum. Med ett bekant klick går låset upp och han drar upp den gnisslande dörren, plockar fram det stora svarta vapnet. Det är tungt i hans hand, kallt och skönt att hålla i. Han njuter när han lägger det emot underläppen och försiktigt för in det i munnen, så som han sett att de gör på filmer när de ska ta livet av sig.

”För din skull.” säger han tyst.

Sedan trycker han till med fingret och allt blir svart, i några sekunder hör han som långt borta hur barnet skriker. Livet passerar för hans ögon, och han kommer att tänka på deras framtid, den idylliska gården med alla djuren, deras fina dotter. Och han tänker att nu är allt för sent. Med ett flin på läpparna ser han det framför sig, sanningen i ordspråket, man vet inte vad man har förrän det är förlorat. Sedan sjunker han ihop på golvet, med ryggen mot garderobsdörren och ett nöjt flin på läpparna. Kanske, kanske skulle de träffas där uppe, börja om på nytt. Fast det var nog ganska osannolikt, dels för att varken han eller hon trott på det där med himlen, dels för att ifall allt med himlen och helvetet är sant, så har han garanterat en plats i helvetet. Och hon en plats i himlen.



[Baserad på den bokserien jag håller på och läser, mest den boken jag är på just nu - För kärleks skull, av Lotta Thell]

/Sandra