Den förvirring jag har känt sen jag var liten
-
Hon minns slagen, händerna på hennes kropp, smaken av blod när mjölktänderna slogs ut och föll ner på golvet alldeles för tidigt. Hon minns ljuden, stönen, hur han suckade och klagade över att hon alltid grät. Men hon kunde inte hjälpa det, hon var sju år då. Alldeles för liten för att bära något så tungt på sina sköra små axlar, alldeles för tungt för någon över huvud taget att bära.
Hon sitter på en köksstol, benen är korsade och i handen har hon en gul kaffekopp. Det råttfärgade håret är uppsatt i en slarvig hästsvans och en del av luggen envisas med att falla ner i ögonen gång på gång. På golvet sitter hennes femåriga dotter med en Barbiedocka i handen, hon skrattar, är helt omedveten om allt det onda som finns i världen, allt det som hennes mamma så förtvivlat försöker hålla henne borta ifrån. Hon kastar en blick på klockan, fem i fem. Hennes hjärta skenar och hon tar en klunk kaffe som för att få bort minnesbilderna som plötsligt kom över henne. Varje dag klockan fem kom hennes pappa hem från jobbet. Och varje dag klockan kvart i sex tog han med henne in i sovrummet. Varje dag klockan sex satt hennes mamma och spelade på pianot, alltid samma melankoliska melodi, och alltid alldeles för högt. Hon skrek, han stönade. Hon grät, han slog. Alltid samma sak. Alltid samma ord viskade i örat, ”det här tycker du om, va?”, ”varför gråter du, jag gör det här för din skull”. Så falskt, så fel, så fruktansvärt upp och ner.
Hon önskade sig alltid en ny pappa, en pappa med ett normalt arbete och en pappa som inte slog henne, som inte tog på henne med sina skitna händer varje dag. Hon önskade sig alltid att få slippa undan, att hennes mamma skulle rädda henne. Men räddningen kom aldrig, och en dag var mamma död, hon låg på köksgolvet med ett trasigt vinglas, en fläck rödvin och några tappade sömnpiller bredvid sig på det orangea 70-tals golvet.
”Mamma?”
Hon ser upp, fäster blicken på sin dotter. Hon ser precis ut som hon själv gjorde när hon var fem år gammal, innan allting började och innan hon liksom tappade sin lyster och sitt glada naiva barnskratt.
”Varför gråter du?”
Hon för upp handen mot ansiktet, känner med fingertopparna på sin fuktiga kind. Hon hade inte ens märkt tårarna än, så van är hon att gråta, att tårarna rinner av ren reflex, utan en tanke.
”Det är inget, förlåt.”
Hon ler, sträcker ut handen mot sin dotter. Hon är så skör, så liten, och hon ska aldrig behöva gå igenom det som hon själv fått gå igenom.
Klockan fem hör hon hur en nyckel sätts i låset i dörren, och dörren går upp, släpper in en svag lukt av mat ifrån grannarnas lägenhet. Hon kastas in i minnet igen, får tvinga sig själv att inte tappa taget och falla tillbaka, får tvinga sig själv att ännu en gång inse att den tiden är över, hennes pappa kommer aldrig mer att komma hem klockan fem, och hon kommer aldrig, aldrig igen bli tvingad att följa med in i sovrummet, aldrig. Hon reser sig upp från köksstolen, släpper hennes krampaktiga tag om den gula kaffekoppen och så går hon ut i hallen, tätt åtföljd av sin dotter. Hon ser på honom där han står i hallen, han hänger av sig jackan och sparkar av sig de svarta vinterkängorna som är blöta av snö. Han ser hennes blick och hennes rödgråtna ögon, och han vet, han vet allting. Han går fram till henne, lägger sina vältränade armar runt hennes tunna kropp, och så bara kramar han, säger ingenting, bara står där och andas henne i nacken. Hans bruna hår kittlar henne i nacken och hon är lycklig, på riktigt. Hon känner sin dotters hand på sin och hon tar tag om den, känner den mjuka barnhuden och hon ler, tänker att hon lyckades utplåna spökena trots allt, hon lyckades bevisa att han hade fel. Hon är inte värdelös och hon har precis lika stor rätt att leva som vem som helst.
/Sandra
Åhhh, den är så fin :''''DDDDDDDD
