chavezz

En novell som jag skrev för exakt en månad sen. Kommentera gärna.
(Och ahh, ganska tungt som i typ 90 % av alla novellerna jag skriver, men hallå, man kan ju inte skriva om mainstreams som sitter hemma och äter tacos och ser på Melodifestivalen, så vad ska man göra liksom?)

-------

Men varför blev jag som jag är?

Det ska väl inte va såhär
Att man i tårar äntligen kan fråga
Va e d du vill, att det ska bli av ditt liv
Utan svar är det lätt att leta efter fel motiv

Men varför blev ja som ja är
För ja vill vara nån som kan förklara
Precis va ja vill, att det ska bli av mitt liv
Utan svar är det lätt att ägna sig åt fel motiv

-

Han går mellan gångarna inne i affären, blicken under en gardin av askblont hår glider långsamt fram och tillbaka över hyllorna med glasburkarna. Hjärtat dunkar frenetiskt och han känner sig så svag, så tom, som om han har ett stort svart hål i huvudet som suger åt sig känslorna och tankarna och gör allt till ett virrvarr. Han suckar, lämnar gången med sylt och går vidare till avdelningen med pålägg. En kille står vid kyldisken med en telefon i handen, alldeles intill örat.

”Älskling, vilken skinka vill du ha?”
”Vill du ha fet eller mager salami?”

 

Utsänd av sin flickvän för att köpa mat till helgen, bygga upp ett förråd så de klarar sig under snöstormen som sägs vara på väg. Själv är han där för att köpa, nej förlåt, snatta lite sylt. Hon hade en av sina bra morgnar och hon lovade att om han gick till Ica och snattade sylt så skulle hon göra pannkakor. Han vet att hon aldrig håller vad hon lovar längre, det slutade hon göra för länge, länge sedan. Fast han själv är inte så mycket bättre, han har levt en lögn i två år nu. Han älskar inte henne, han är bara ihop med henne för att få billigare amfetamin av hennes bästa vän som är den bästa langaren i hela förorten. Alla ljuger nu för tiden, alla. Inte ens langaren, som verkar så bra och pålitlig och som alltid ger sina kunder bästa möjliga, är sann. Hennes amfetaminmissbruk är så väl dolt under en illusion av en ambitiös kontorstjej som brinner för sitt arbete. Ingen, förutom hennes pundarpolare i förorten, vet att alla hennes framgångar beror på missbruket, och ingen på jobbet vet heller att anledningen till att hon nästan alltid är hemma på måndagar och torsdagar är för att hon ligger hemma och spyr i en papperskorg.

 

”Älskling, ska jag köpa bearnaisesås till fläskfilén?”

Han suckar, ser skamset ner i marken när killen med telefonen passerar honom för att bege sig till såsavdelningen. Bearnaisesås, tänker han och suckar igen, måste vart flera år sen. Kan man ha bearnaisesås på pannkakor? Efter några sekunder av övervägande bestämmer han sig för att ja, varför inte?, så han beger sig till såsavdelningen. Han ställer sig ganska nära killen som fortfarande pratar i telefon, och när killen böjer sig ner för att lägga såsen i den röda plastkorgen så sträcker han fram handen, griper tag i en påse med sås som han diskret stoppar innanför den svarta slitna bomberjackan han har på sig. En bomberjacka är perfekt för att gömma saker i, det är enda anledningen till att han fortfarande har kvar den. Egentligen hatar han den, den har tappat formen och har ett hål på ena armen som han tänkt sy igen i flera år, men varje gång han väl bestämt sig för att göra det, så har han upptäckt att de inte har någon nål eller tråd hemma, och varje gång han är och snattar så glömmer han att kolla efter det. Han är ganska övertygad om att det inte kommer hända, har gett upp den tanken precis som alla sina drömmar som han fått slänga i papperskorgen. Utan drömmar är han ingenting, bara olycklig och ledsen, och det är där amfetaminet kommer in i bilden, det motar bort dysforin och ersätter den med eufori. Han brukar tänka att amfetaminet är hans räddning, men egentligen har han fel, det är just på grund av det som han har fått slänga sina drömmar i papperskorgen. Egentligen bryr han sig inte om att drömmarna är borta, de var ändå inte viktiga, och dessutom ändrades de varje dag. Han visste aldrig vad han ville, vet fortfarande inte vad han vill. Det är också därför han är där han är, skitig och smutsig med stöldgods innanför jackan, och med ett huvud och en kropp som håller på att gå sönder av abstinens och ångest.

 

Han kastar en blick på mobilkillen som fortfarande står bredvid honom vid såsavdelningen, fortfarande med mobilen i handen. För ett par år sen hade han spytt av att se den där killen, så typisk Svensson med en blond flickvän och ett tryggt arbete på ett kontor i stan, slips och kostym på vardagarna, och fläskfilé och rödvin på helgerna. Nu skulle han göra vad som helst för att få bli som han, för att få en blond Svensson-flickvän med rik pappa och en kostym att ha på sig på kontoret. Han skulle göra vad som helst för att bli som dem, Svensson-människorna. Han skulle göra vad som helst, precis vad som helst, för att bli normal.

/Sandra