And the history books forgot about us



Steg mot den kalla, fuktiga asfalten och små, små vita moln som hänger i luften framför den trasiga, halva personen där han går på vägen. Motorvägen. Bakom honom ligger en bil, uppochner. Det ryker ifrån motorn, och ett spår av blod har letat sig fram på asfalten vid passagerardörren. Hans blick är suddig, oskarp av tårar och han vinglar lite där han går. Alkoholens påverkan, konstaterar han och försöker fästa blicken på de vita strecken i mitten av vägen.

”Tom?” frågar han, tar ännu ett djupt andetag, fyller lungorna med den fuktiga morgonluften.
Ännu har inte solen gått upp, den är bara ett svagt gult sken längs horisonten som passar ihop perfekt med den rosa himlen, som pusselbitar. En fin morgon, och en fin sommardag skulle det bli. Perfekt för en promenad i hamnen, sida vid sida med sin bror, och med en isglass i handen.

”Tom.” säger han och suckar lättat när han får syn på sin bror som sitter en bit framför honom på vägen. ”Jag trodde du var borta.”
Han sträcker fram handen mot honom, försöker fatta sin brors hand, men hans bror skakar bara tyst på huvudet.
”Du ska inte följa med mig dit jag ska. Inte än.” säger han och reser sig upp, borstar bort grus och smuts från byxorna. Hans röst låter inte som den brukar, den är känslokall, död, platt. Liksom flyter ihop med tystnaden. Ni vet, den där tjocka tystnaden, nästan öronbedövande, den som härjar på morgonen, precis innan livet startar igen, precis innan alla andra går upp ur sängen för att påbörja en ny, fin dag.

De går längs motorvägen, medan solen går längre och längre upp på himlen, färgar den orange. Tystnaden avbryts av fågelkvitter, en ensam grå fågel som följer efter dem. Den kvittrar melankoliskt, påminner de om livet, om den tragiska sanningen.
”Tom?”
Ordet dör ut med en gång, och han får inget svar. Bara ännu mer melankoliskt fågelkvitter.
”Jag älskar dig, Tom.” säger han, och han ler återigen mot sin bror.
Fågeln flyger iväg, långt, långt upp på himlen och syns bara som en svart prick. Den är fri, har inga bekymmer eller problem som tynger ner den. Så lätt och så fri.
”Jag älskar dig också.” svarar hans bror kallt. ”Men jag måste gå nu. Vi ses, ok?”
Han nickar mot sin bror som vänder ryggen emot honom, lämnar honom ensam på motorvägen, helt ensam. 

Tystnaden tar över igen, och den ligger som ett vakuum runt honom, liksom suger åt sig minsta lilla ljud och minsta lilla tanke. Han tänker ingenting där han går, bara ler åt den fina himlen som nu är klarblå. Asfalten har torkat och det där fuktiga ljudet av skorna mot den är borta. Han ser hur världen vaknar till liv igen, och han andas, njuter av att känna den lätta luften fylla lungorna gång på gång. Han är fridfull, tänker inte på vad som har hänt, han vill inte inse sanningen.

”Det kommer bli bra.” säger han, lyssnar på sina egna ord innan de dör ut igen. ”Det blir alltid bra igen.”

-

Någon knackar på dörren, säger hans namn med en viss sorg i rösten.
”Bill?” säger personen igen. ”Är du vaken?”
”Ja.” svarar han.
Han hör hur en nyckel vrids om i låset, och i nästa sekund öppnas dörren och en ung tjej kliver in i rummet. Hon ler, ett falskt leende såklart, hennes lycklighet är bara en fasad. För vem är lycklig när man jobbar på ett ställe som det här?

”Är Tom här?” frågar han och ler hoppfullt.
Han sätter sig upp i sängen, lägger händerna i knäet. Hans ögon lyser av hoppfullhet och förväntan när han tittar på tjejen, väntar på ett svar på den frågan han ställer varje dag. Hon svarar inte, läser bara på ett papper som hon har i handen. Han tittar mot fönstret, det gallerskyddade fönstret. Solen lyser in genom det, och bildar en ljus spegelbild på golvet. Lyser upp dammet som hänger i luften, hänger helt stilla. Precis som tiden på det här stället, så går det inte vidare. Allt är bara samma varje dag, upprepningar och rutiner.

”Är Tom här?” frågar han igen.
Tjejen suckar, lägger ner pappret i fickan på den vita läkarrocken. Hon tittar på honom med sorg i blicken, som om hon är besviken.
”Nej, Bill. Han är inte här.” säger hon.
Han biter sig i läppen och tittar besvärat ner på händerna som vilar i hans knä. Han funderar, försöker få någon ordning i oredan som råder i huvudet. Så mycket frågor och förvirring.
”Vart är han då?” frågar han och fäster blicken på henne, lägger märke till att solen lyser på hennes röda hår och får det att se ut som att det brinner.

”Tom är död.”

skrev den här precis : D ännu en oneshot om TH, hehhh. tänker lägga ut den på thf så småningom, men jag håller ju på att posta en annan nu, & man får inte ha två på samma gång & jag är otålig, orkar inte vänta, så... :] kommentera gärna 8DD

/sandra

You wanna see what they said?
Jejje

:'oo jeeeeeete braaa ♥♥

2010-09-25 @ 00:24:20
http://chavezz.blogg.se/
Rebecka

hahahhha, du skriver bra! :D

2010-09-25 @ 09:16:40
http://uforomeo.blogg.se/

SHAKE YOUR BODY LIKE A HAIRY TROLL

Om du inte heter Harry:
Den magiska bocka-i-rutan!

Om du är modernare än ugglepost: (publiceras ej)

Magisk länk:

Var god skriv med fjäderpenna på pergamentet nedan:

Trackback
RSS 2.0